FAKTA

• Det var i februari 2005 som Världskulturmuseet plockade bort en tavla av konstnären Louzla Darabi från sin aidsutställning efter påtryckningar från muslimer. Tavlan föreställde ett älskande par under textfragment från Koranen.
• En ny tavla av samma konstnär sattes efter en månad upp i utställningen. Efter några timmar plockades också den bort sedan någon ”upptäckt” spår av bokstäver även där. Sedan man konstaterat att det bara var gamla färgrester kunde tavlan åter hängas upp.
• Händelserna vållade en stor debatt i media och även den gången ställdes krav på ledningens avgång.

Censurens terror

För fem år sedan censurerade Världskulturmuseet i Göteborg ett av hennes konstverk efter påtryckningar från bland andra muslimer.
I dag skriver konstnären själv i GT om vad händelsen betytt för henne och hennes konst.

Den 2 februari 2005 tog Världskulturmuseet i Göteborg ett dramatiskt beslut: Att dra tillbaka tavlan ”Scène d’Amour” från utställningen ”No Name Fever” efter påtryckningar från vissa muslimska grupper.Låt mig gå tillbaka till det som hände. Då ”Scène d’Amour” blev censurerad blev jag personligen hotad av fundamentalister och jagad av medierna. Eftersom jag då hade mycket lite erfarenhet av dessa företeelser var jag dömd till att bli manipulerad.
Jag gjorde fel i att acceptera att ”Scène d’Amour” ersattes med en annan tavla och att inte tillräckligt tydligt hävda min ståndpunkt. Min ståndpunkt 2005 var (och förblir) följande: Jag har inte någon som helst plikt gentemot vare sig museer, fundamentalister eller aktivister som kämpar ”för frihet”. Vapen som jag använder i det krig jag för är konstens. Min roll är inte att delta i det politiska spelet. Den är att skapa konstverk i vilka jag uttrycker den verklighet som är min egen. Det är så jag har valt att lämna avtryck i mänskligheten.

Censuren av ”Scène d’Amour” har fått mig att bli medveten om vilken effekt ett konstverk kan ha på verkligheten. Publiken har tagit över min tavla. I samma ögonblick undflydde ”Scène d’Amour” mig. Från och med nu tillhör den historien. Den har skapat en debatt, ett möte, förhoppningar. Efter allt detta tror jag ännu mer på konstens exceptionella dimension och makt.
Jag målade ”Scène d’Amour” med en viss nonchalans. I dag är jag fortfarande lite nonchalant, men jag har också lärt mig ansvar. Nej, museet borde inte ha dragit tillbaka ”Scène d’Amour”.
Det spelar ingen roll hur det kunde ha utvecklats: det som är viktigt är att stå emot monstret, mot verklighetens framvällande våldsamhet.
Världskulturmuseet är en statlig institution och som sådan bör den skydda yttrandefriheten och garantera säkerheten inom sitt ansvarsområde. Men i detta fall har staten svikit. Frågan är varför?
I samma stund som ”Scène d’Amour” blev censurerad fick den en mångfalt större publik via internet. Denna har kunnat konstatera vidden av censurens terror.

Terrorismen riktas mot människor som inte är beredda att möta aggression. Terrorismen jag talar om anfaller inte fiendens beväpnade styrkor. Den anfaller oskyldiga och obeväpnade, försvarslösa människor. Genom det visar den sin feghet, sin svaghet och sin absoluta brist på ädelhet och legitimitet.
I våra samhällen har medborgarna, män och kvinnor, lagt ned vapnen ty samhällsfördraget innebär att staten lovar att skydda dem. Vad händer om staten träder tillbaka? Den tillåter barbariet att ta plats. Det är det som hände då ”Scène d’Amour” blev censurerad. Det är också barbariskt: att inte få yttra sig, för att göra det skulle vara lika med döden.

Dalila Dalléas alias Louzla Darabi
kulturen@gt.se
Översättning: Marianne Augot.

Fotnot. Dalila Dalléas ställer för närvarande ut på galleri Peter Herrmann i Berlin och på Focus 10 i Basel.

Des bouts de barbarie

Le 2 février 2005, le musée des Cultures du monde de Göteborg a pris la grave décision de retirer de l’exposition No Name Fever le tableau Scène d’Amour, suite à des protestations provenant de certains membres de la communauté musulmane.
Permettez-moi de revenir sur ce qui s’est passé de mon point de vue. Alors même que Scène d’amour était censuré, j’étais de mon côté personnellement menacée par des intégristes d’une part et harcelée par les médias de l’autre. Etant donnée le peu d’expérience que j’avais alors sur chacun de ces trois fronts, j’étais vouée à être manipulée, utilisée comme un objet.
J’ai eu le tort d'accepter de remplacer Scène d’amour par un autre tableau et de ne pas avoir su affirmer ma position d’une manière nette. Cela s'est traduit dans les faits par une certaine passivité de ma part.
Ma position, en 2005, était (et elle le reste) la suivante : je considère que je n’ai aucun devoir ni vis-à-vis des musées, ni des intégristes, ni des militants luttant "pour la liberté".

Les armes de la guerre que je mène sont celles de l'art. Cela est très clair pour moi. Mon rôle ne se situe pas sur la scène politique. Il est de créer des œuvres d'art à travers lesquelles j'exprime une réalité qui m'est propre. C'est ainsi que j'ai choisis de m'inscrire dans l'humanité.

La censure de Scène d’amour m’a réellement fait prendre conscience de l'impact que peut avoir l’œuvre d'art sur la réalité. Le public s'est approprié mon tableau. Sous le regard des autres, Scène d’amour m’a échappé ; il appartient désormais à l’histoire. Il a permis un débat, une rencontre, des espoirs. Je crois encore plus fermement après cela dans la dimension exceptionnelle de l'art et dans son pouvoir.
J’ai peint Scène d'amour avec une certaine désinvolture. Aujourd'hui, j'ai encore de cette désinvolture mais j'ai aussi fais connaissance avec la responsabilité.

Non, le musée n'aurait pas dû retirer Scène d'Amour.

Peu importe la tournure qu’auraient pris les événements : il importe de faire face au monstre, à l’émergence de la réalité, avec toute sa violence. Le musée des Cultures du Monde est une institution d'Etat et en tant que tel, il se doit de protéger la liberté d'expression et de garantir la sécurité en son sein. Or, dans cette affaire, l'Etat a failli. La question est : pourquoi?
J’aimerais faire en outre remarquer qu'à partir du moment où Scène d’amour a été censuré, sa visibilité via Internet s’est multipliée. Mais si les gens ont été plus nombreux à pouvoir voir Scène d’amour, ils ont pu aussi mesurer l’ampleur de la terreur de la censure.

Le terrorisme. Qui est complice?

Le terrorisme est aveugle. Il est dirigé contre des gens qui ne sont pas prêts à affronter l’agression. Le terrorisme dont je parle n’attaque pas la force armée de l’adversaire qu’il veut abattre. Il attaque des innocents et des gens non armés, sans défense. En cela, il déclare sa lâcheté, sa faiblesse et son manque définitif de noblesse et de légitimité.

Dans nos sociétés, les individus, hommes et femmes, ont déposé les armes car le contrat social implique que l’Etat s’engage à les protéger. Que se passe-t-il lorsque ce dernier se désiste ? Il laisse place à la barbarie.
C’est ce qui s’est passé en janvier 2005 lorsque Scène d'Amour a été censuré. C’est cela aussi la barbarie : être dans l’impossibilité de s’exprimer car le faire voudrait dire se faire tuer.

Dalila Dalléas alias Louzla Darabi (2002-2009)

Actualité:
Exposition de groupe à la galerie Peter Herrmann. Jusqu'au 17.7.2010 http://galerie-herrmann.com
Focus 10 - Basel. 16.6.- 20.6.2010. Off-Project to Art Basel. http://www.focus10.ch/

Original article GT-Expressen